Om

Jag heter Christina och är engagerad i min hemförsamling Heliga Trefaldighets församling i Kristianstad. I den här bloggen berättar jag om mina upplevelser i församlingen men även i andra församlingar. Delar även mina tankar om Gud varvat med Bibelcitat och hur jag ser på dessa.
 
Fråga gärna om det är något du vill veta mer om!

På instagram heter jag: tempeltjanaren

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Det är bara Gud som kan döma

Det jag tycker är så bra med kyrkan är att där är ALLA välkomna. I kyrkan slipper vi döma varandra och avgöra vem som är mest rättfärdig. 

I kyrkan kan vi vara precis som vi är och vi duger precis som vi är! 

Det spelar ingen roll vilken social status vi har, härkomst, sexuell läggning, kulturell bakgrund eller för politiska åsikter. 

Inför Guds ögon är vi alla lika och lika älskade. 

Visst kan vi tycka att den och den är helt konstig som tycker si eller så, eller att den och den är lite läskig då den kanske ser lite sjaskig ut eller beter sig lite konstig...

Men vem av oss är inte konstig och vem av oss tänker och tycker alltid ”rätt”? Vem av oss är fullkomlig?

Vem av oss skulle kunna avgöra vilka som får vara med eller inte? Vem av oss skulle kunna avgöra vem som tänker, tror och handlar rätt i alla lägen? Och skulle man i så fall ha 100 procents felfrihet eller skulle en viss felprocent kunna godtas? Hur många procent i så fall? Är något fel större än ett annat fel? Hur skulle man i så fall kunna räkna på detta?

Sen får man inte heller glömma bort vad Jesus sa: De är inte de friska som behöver läkare. Jag tänker, att INGEN människa ska få nekas tillträde till kyrkan och gemenskapen eller nekas få medverka i gudstjänsten med sin gåva pga sina politiska åsikter, sexuella läggning, härkomst, sociala status eller kön. Alla ska känna sig välkommen och alla ska få kunna känna sig delaktig. Med uppgiften växer man som människa och som kristen. Gud kommer att verka i oss om vi låter det ske. 

Det är bara den som är fullkomlig, Gud, som kan döma och det gör han med sina Kärleksfulla ögon. Och tänk vad skönt för oss att slippa det ansvaret!

Glad Pingst önskar jag er alla!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fort eller hem?

Samhället ändras och det ibland känns det som det blir hårdare, samtidigt som vi pratar om att vi måste bevara vårt öppna samhälle. Allt fler vakter anställs att övervaka i städerna, allt fler ställen blir mindre öppna. Min tanke att vi som kyrka måste motverka detta allt mer slutna samhälle. Vi som kyrka måste stå för det öppna, där folk kan komma och känna sig hemma. Men det verkar som även kyrkan har gått på denna stängda trend. Allt fler kyrkor stängs och man har inget ställe att komma och tända ljus eller att be.

Jag vet inte hur det ser ut i ditt församlingshem, men mitt liknar mer ett fort än ett hem. Jag som är uppvuxen i kyrkan såg kyrkan och församlingshemmet som mitt andra hem, men nu skall man ha taggar för att komma igenom varje dörr och man gör en klar åtskillnad på de som arbetar och övriga församlingen. Självklart måste de som arbetar får arbeta ostört, men man tycker ju samtidigt att kyrkans folk skall vara tillgängligt för folket. Sen vet jag att ibland söker sig folk, som kanske inte har rent mjöl i påsen, till kyrkans lokaler och de som arbetar måste kunna känna sig trygga.

Jag vet att det finns många aspekter att ta hänsyn till. Men ändå. Jag hade nånstans kunnat önska att det fanns någon slags kompromiss. Att det fanns ett rum i varje församlingshem som var öppet, som man bara kunde smita in i, sätta sig ner, prata med andra, dricka en kopp kaffe, läsa en tidning eller nåt. Så att det inte kändes så stängt. Att det åtminstone gav en känsla av öppenhet och välkomnande. Att det känns som ett hem. Sen kan man ibland även få se lite personal som går förbi ibland och säga hej. Som ett bevis på att man ändå hör ihop, att man delar samma tro och församling. Sen är det förstås upp till personalen att själva känna om de har tid till att byta några ord eller inte. Jag tycker att det borde åligga varje anställd att prata lite med församlingsborna, att det skulle ingå i deras arbetsuppgifter. Vissa tider borde kanske till och med en präst eller diakon befinna sig i lokalen där folk sitter, eller varför inte en annan anställd? Att bara prata och finnas till. Och finns det inget folk där just då, så kan man ju alltid skriva på en predikan eller göra något annat administrativt... Och jag tror även att man skulle kunna satsa mer på volontärer, ge de mer ansvar och förtroende till att skapa gemenskap. Jag tror att det är det enda sättet att få till stånd en varm och öppen församling. Inte att låsa in sig i ett fort och kanske i bästa fall visa sig i kyrkan på söndagarna...

Hur skulle du vilja att en öppen kyrka skulle se ut?

Hjälp oss Gud att skapa en öppen och varm kyrka, där alla får känna sig välkomna. Låt oss inte låsa in oss från omvärlden, utan vara där ute där vi behövs. Låt oss vara kyrka och inte kontorsråttor. Hjälp oss med det, i Jesu namn. Amen

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lite tankar kring tvivel och tillit

Igår hade vi den nästsista bordsmässan någonsin, eller egentligen sätter vi den på paus, själv är jag kritisk till att den kommer återuppstå, men man vet ju aldrig... Hur som helst så var kvällens tema: Tvivel-Tillit.

Vad är tvivel? Vad är tillit? Är de motsatspar?

Hur botar man tvivel? Med bevis? Man pratar ju ofta om Tomas tvivlaren när det gäller tvivel. Att han behövde känna på Jesu sår för att vara säker på att det var han, vara säker på att det var han och att han hade uppstått från det döda. Jesus säger: Saliga är de som inte har sett men tror ändå. Behöver du bevis för att tro? Behöver du bevis för att känna tillit? Är inte tillit just det att man vågar tro, utan bevis? Att man bara tror?

Hur kan man kunna bevara sin tillit utan kraftiga bevis och trots att livet ibland rämnar? Hur gör du för att bevara din tillit?

Hur vi handskas med tilliten hör ju även samman med vår erfarenhet. Barn som inte har så stor erfarenhet av livets motgångar har ofta stor tillit till föräldrar och andra vuxna. Men nånstans på vägen kommer den tilliten försvinna. För människor är bristfälliga. Vi kommer inte alltid göra oss förtjänta av tilliten, tyvärr. Men man får inte blanda ihop Gud med människan. Gud sviker inte, Gud kan man lita på oavsett vad som händer. Hos Honom kan vi bevara vår tillit, oavsett.

Men var det inte det Adam och Eva miste den där dagen i paradiset? Eller rättare sagt, satte tilliten till någon annan? Nämligen sig själva? Nä, nu behöver vi inte Gud, vi klarar oss själva. Kan sälv, som jag sa när jag var liten... Och sen gick det bara utför...

Jag tror att vi behöver Gud, men det är inte alltid så lätt att behålla tilliten, det håller jag med om. Mitt bästa råd är genom den dagliga bönen, även när Gud känns långt borta och allt bara rämnar. Håller jag ut i bönen så märker jag att förr eller senare att Gud finns där, finns där för mig och lämnar mig aldrig. Det är när jag tror att jag klarar allt själv, eller när jag inte vill lyssna på Gud som det går åt skogen...

Fast det kanske är svårare att hålla fast vid Gud när det går bra? Om allt bara flyter så varför behöver jag då Gud? Kanske för att jag mig själv tar åt mig äran och tänker inte på att det är Gud jag har att tacka för att det går så bra? Gud finns med både i framgång och nedgång och däremellan.

Tack Gud för Din Kärlek, Tack för att Du finns här för oss och att Du aldrig lämnar oss. Tack för att du finns, fastän Du ibland känns långt borta. Hjälp oss att hålla fast vid vår tro, även när det kommer svåra tider. Och hjälp oss också att hålla fast vid vår tro, även när det kommer bra tider. I Jesu namn. Amen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kärlek eller förebråelse?

Tänk att Petrus ändå hade kvar Jesus förtroende, trots att han hade förnekat och svikit honom. Petrus måste ha känt sig misslyckad och dum och självförtroende gått i botten. Inte var han värdig att fullfölja det arbete som Jesus hade påbörjat och som Jesus hade gett honom i uppdrag att fullfölja. Han kände sig inte ett dugg värdig att predika och möta människor, på det sätt som Jesus hade gjort, när han var så svag att han inte vågade stå upp för Jesus när han behövde honom som bäst. Han var feg. Det var lika bra att göra det han kunde, det som han var bra på - att fiska. Så han gav sig ut. Men inte ens det lyckades han med. Ingen fisk. Jösses fick man verkligen vara så här dålig?

Men så var det en man vid stranden som sa åt dem hur de skulle göra och de fick hur mycket fisk som helst! Och då såg dom, det var ju Herren, Kristus, deras älskade vän. Petrus skyndade sig till honom.

Men vilka tankar gick igenom hans huvud? Var han glad? Förmodligen. Var han rädd? Kanske. Kanske skulle Jesus förebrå honom och kanske rent av förkasta honom och ignorera honom. Men han var ändå tvungen att möta Jesus. Och inget av det han hade befarat mötte honom. Jesus var förlåtande och istället för en uppläxning bjöd han på mat och visade dem sin kärlek.

Visst gör vi också fel ibland och har riktigt dåligt samvete för det. Vi känner oss också riktigt usla och våra hjärnor arbetar febrilt på att komma på sätt hur vi skall kunna gottgöra. Kanske vi behöver en riktig åthutning. 

Jag läste någonstans: Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.

Och jag tänker att det är precis så Gud gör. Jag tänker att med sin kärlek så lyfte Jesus Petrus, att han gav honom sitt självförtroende tillbaka, att det är inget fel på honom fastän han gjorde fel. Jag tror att med Kärlek så växer man mer, än med förebråelse. Jag tror att med förebråelse så bekräftar man bara hur dålig man själv känner sig. Jag tror att man ändå förstår att man gjort något dumt utan att någon påtalar det. Och om inte Petrus hade förstått att han hade gjort något dumt, så tror jag nog att Jesus hade gjort något annat för att han skulle ha förstått det. Att Petrus förstod att han gjorde dumt är också ett säkert tecken att han vill förbättra sig. När han hade den insikten kom Gud, Jesus, till honom och förlät honom och tog bort hans tyngd, hans börda och gjorde honom fri. Det är först när man är fri som man kan göra gott igen.

Så det är kanske inte så dumt att vi ibland har vår syndabekännelse. Att vi blir medvetna om det dumma eller inte riktigt så kloka vi gör, så att vi kan gå vidare i livet och återigen göra gott. Skulle vi fortsätta bära vår tyngd av vår synd, då skulle vi till slut fastna där och ingen har något glädje av oss. Och jag tänker, som Gud förlåter våra synder, såsom Han befriar oss, så får vi också befria och förlåta varandra, så att vi tillsammans kan gå ut och göra gott igen.

Gud förlåt oss våra synder, förlåt alla gånger vi gör fel och tack för att du älskar oss och ger oss chans att gå vidare, chans att göra rätt och att din nåd är oändlig. Tack för att du ger oss den möjligheten att bli av med vår börda, att vi slipper släpa på den dag efter dag. Visst, vi vill inte alltid erkänna att vi gör fel, men utan erkännande kan vi inte gå vidare. Med förlåtelsens kraft kan vi åter sträcka på oss och bli raka och fria! Tack för att Du ger oss den möjligheten. I Jesu namn. Amen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jesus är min glädje

Om ungefär tre veckor skall jag hålla ett kort anförande i ett ekumeniskt sammanhang om vem Jesus är! Det ska både bli spännande och nervöst. Först måste jag ju komma på vem Jesus är för mig... Eller vilken vinkling jag skall välja att utgå ifrån. Det finns så mycket att säga om Jesus. Att Han är allas vår frälsare, att han dog på korset för vår skull, att Han är vår vän, vår följeslagare, men också den som talar om hur vi skall leva. Sen finns det olika kyrkotraditioner och för var och en av oss har vi nog en ganska likartad bild, men vi kanske betonar olika saker, så jag måste även se vad Luther säger om Jesus eller vad min tradition, Svenska kyrkan, säger om Jesus. 

Vad som än sägs hånfullt på sociala medier, så är Svenska kyrkan Kristuscentrerad. Fast kanske vi ibland tar det lite för självklart så vi ibland glömmer att nämna Honom? Luther pekade mot Kristus hela tiden och det gör vi också.

Läste igår en diskussion om en predikan skriven slutet på 50-talet som hade ett litet hårdare språk än vad vi är vana vid. Vi kom fram till att det nog uppfattades på ett annat sätt på den tiden än vad den gör idag, så kanske språket ändå inte var så hårt som vi vill tro. Men då uppkom frågan - hur skall vi predika idag för att det skall bli lättbegripligt och förståeligt? Om man inte är så van vid kyrkliga sammanhang så är det svårt att hänga med, för mycket det vi tror på är så självklart för oss, men är inte lika självklart för de som inte är så insatta. Så hur gör man?

En tanke var, att vara tydlig och inte linda in det förmycket så att det blir krångligare och en annan tanke var att vara grundläggande, att börja med grundkunskaperna och sen gå djupare in.

Tål att tänka på, men en sak vet jag och som jag hoppas att alla får uppleva, att Jesus Kristus uppfyller mig med en obeskrivlig glädje, en glädje som jag bara vill skänka vidare till alla jag möter. Ibland fascineras jag över att jag kan vara så lycklig och glad, fastän jag har det så svårt på andra plan. Om jag inte hade haft min tro på Jesus Kristus, så tror jag inte att jag hade fortsatt kämpa för ett bättre liv, både för mig själv och för de jag möter.

Tack Gud för att Du finns här hos oss, att Du älskar oss över allt annat. Hjälp oss att klara av vår vardag, ingjut Hopp i oss och livsmod. Hjälp oss att se det lilla vi kan göra för en bättre värld. Hjälp oss att få bort tänket - allt eller inget. Utan vi alla kan göra en liten del till att världen blir bättre, om så i vår närmiljö. Ingen kan rädda hela världen, men tillsammans kan vi skapa den värld vi vill ha! Amen

Äldre inlägg